Oj. Det här blir lite jobbigt.

   Jag väljer att skriva om vad jag har för relation till mina föräldrar idag.

Min mamma och jag hörs nästan varje dag och kan prata om vad som helst. Hon är nu mer av en vän än en mamma men det är väl normalt när barnen blivit vuxna antar jag.

   Min mamma är världens starkaste kvinna - jag lovar! Hon kan ha hur många bollar i luften som helst och ändå har hon tid att bry sig om hur andra mår framför sig själv. Hon skulle absolut behöva vara mycket mer självisk, det är hennes problem.

Min pappa och jag träffas en till två gånger i månaden för att luncha. Vi pratar om det mesta och kan ventilera till varandra om stress och planerings- och kontrollbehovet vi båda delar. Han pratar mycket om 12-stegsprogrammet och AA, och jag är stolt över honom.

   Min pappa är omtänksam och snäll. Kan han hjälpa till med något så gör han det utan att tveka. Jag tror att han har lite dåligt samvete över hur han var när vi barn var yngre (jag har två syskon), så han vill nog gärna få kompensera för det nu.

Jag älskar mina föräldrar jöttemycket och är glad att vi idag har en så bra relation.