Religion har aldrig varit en betydande del av mitt liv. Mina föräldrar är inte religiösa, och det var varken mina mor- eller farföräldrar heller.

   Däremot har mina föräldrar alltid varit uppmuntrande av att vi barn skulle bilda egna uppfattningar. Vi gick i något som kallades "kyrkans barntimmar" på söndagar när vi var små. Vi är döpta, men bara min bror är konfirmerad. När vi kom hem från skolan och pratade om vad vi lärt oss om Jesus vid juletider så log våra föräldrar och lyssnade. De påpekade aldrig att de inte trodde.

   Jag ser inte mig själv som religiös, men inte heller som ateist. Jag är väl en så kallad agnostiker. Det finns ju mycket som inte kan förklaras med vetenskap. Samtidigt är jag emot stora delar av bibeln, jag kan inte säga att jag tror mer på en gud än en annan och jag avskyr människors sätt att använda religion som täckmantel när det kommer till själviska eller rentav hatiska handlingar.

Jag tror på kärlek. Jag tror på att vi alla har en själ, och jag tror att den själen lever vidare efter att vår kropp dött. Hur eller var den lever vidare har jag ingen aning om. Det kallas ju faktiskt tro, inte vet.

Oj vad jag har halkat efter!   

Ett ögonblick jag alltid kommer att minnas var då min älskade morfar gick bort. Han hade legat på sjukhuset i drygt en vecka och läkarna hade gjort klart för oss att de inte kunde göra något mer för honom. Vi hade varit hos honom en hel del, och en morgon gjorde vi iordning oss för att åka dit. Telefonen ringde och det var min morbror som berättade att morfar inte hade långt kvar nu och att vi skulle skynda oss. När vi kom fram till avdelningen och sprang längs korridoren mötte vi mormor som sa orden som jag fortfarande kan höra glasklart. "Det är för sent." 

   Minns att mamma omfanade mormor och de grät. Detta är väldigt sällsynt då min mormor inte direkt är känd för att visa ömhet eller känslor alls.

Det blev ett dystert inlägg, jag beklagar.