Religion har aldrig varit en betydande del av mitt liv. Mina föräldrar är inte religiösa, och det var varken mina mor- eller farföräldrar heller.

   Däremot har mina föräldrar alltid varit uppmuntrande av att vi barn skulle bilda egna uppfattningar. Vi gick i något som kallades "kyrkans barntimmar" på söndagar när vi var små. Vi är döpta, men bara min bror är konfirmerad. När vi kom hem från skolan och pratade om vad vi lärt oss om Jesus vid juletider så log våra föräldrar och lyssnade. De påpekade aldrig att de inte trodde.

   Jag ser inte mig själv som religiös, men inte heller som ateist. Jag är väl en så kallad agnostiker. Det finns ju mycket som inte kan förklaras med vetenskap. Samtidigt är jag emot stora delar av bibeln, jag kan inte säga att jag tror mer på en gud än en annan och jag avskyr människors sätt att använda religion som täckmantel när det kommer till själviska eller rentav hatiska handlingar.

Jag tror på kärlek. Jag tror på att vi alla har en själ, och jag tror att den själen lever vidare efter att vår kropp dött. Hur eller var den lever vidare har jag ingen aning om. Det kallas ju faktiskt tro, inte vet.

Oj vad jag har halkat efter!   

Ett ögonblick jag alltid kommer att minnas var då min älskade morfar gick bort. Han hade legat på sjukhuset i drygt en vecka och läkarna hade gjort klart för oss att de inte kunde göra något mer för honom. Vi hade varit hos honom en hel del, och en morgon gjorde vi iordning oss för att åka dit. Telefonen ringde och det var min morbror som berättade att morfar inte hade långt kvar nu och att vi skulle skynda oss. När vi kom fram till avdelningen och sprang längs korridoren mötte vi mormor som sa orden som jag fortfarande kan höra glasklart. "Det är för sent." 

   Minns att mamma omfanade mormor och de grät. Detta är väldigt sällsynt då min mormor inte direkt är känd för att visa ömhet eller känslor alls.

Det blev ett dystert inlägg, jag beklagar.

Jag har haft många bästa vänner genom åren. Man skulle kunna säga att jag haft otur med vänner, men jag tror snarare att jag hade ett mönster av att dras till tjejer som inte var särskilt trevliga eller omtänksamma.

   Den personen som jag räknade som min bästa vän under många många år var L som är dotter till min gamla dagmamma. Vi har/hade känt varandra sedan hon föddes, då hon är ett år yngre än vad jag är. Vi var inte alltid vänner under uppväxten men mellan åldrarna 16-22 så var vi absolut "bästisar". Av olika anledningar slutade vi umgås för drygt två år sedan. Den största anledningen var nog att vi helt enkelt växte isär. Hon tyckte att jag var skittråkig som helst ville stanna hemma och ta det lugnt, jag tyckte att hon var en fjortis som ville sitta på golvet i en trång inrökt lägenhet och supa med en massa punkare. Vi gick liksom inte ihop längre.

   Både L och många andra tjejer jag umgåt med genom åren har varit så kallade drama queens. Tjejer som söker konflikter, som gärna snackar skit, som är högljudda och dramatiska. Det var efter att jag äntligen flyttat hemifrån och började ta hand om mig själv, och fick prioritera bort saker i livet p.g.a att jag levde på existensminimum, då kände jag att jag vuxit ifrån den jag varit innan. Att jag inte längre orkade med vänner där jag behövde trippa på tå för att hon inte skulle hitta något att bli förbannad över.

   Har inte pratat med L ordentligt på snart två år, hon kan mycket väl ha ändrats - det gör vi alla. Vi kanske skulle passa ihop igen nu..?

   Har fått kontakt igen med en väninna jag hade under gymnasiet. Vi var inte särskilt nära då eftersom vi båda drogs till mer destruktiva människor.  Kul att börja umgås med henne igen, vi har mycket mer gemensamt än vad jag tidigare trott.

Den allra bästa vännen jag någonsin haft är min underbare sambo. Vi kan prata om vad som helst, vi kan vara fruktansvärt oseriösa, vi får varandra att skratta, jag känner mig trygg och lycklig med honom och jag vet att vad som än händer så finns han där. Den bästa vännen man kan ha.

Den här dagen har varit som en söndag ska vara. Tråkig.

   Sov lite för länge. Brände havregrynsgröten. Spenderade fyra timmar med att springa (ok gå) fram och tillbaka från tvättstugan. Johan åkte till Göteborg för att kolla in bandets nya replokal. Jag lagade god mat. Pastasnäckor med en sås av lättcreme fraiche, strimlad skinka, champinjoner, sockerärtor, lök, vitlök och lite senap. Mums!

   Nu under kvällen har jag funderat mycket på min kommande födelsedagsfest. Vad jag ska bjuda på, vad jag ska ha på mig, vilka jag ska bjuda osv.

   Har tänkt mig den här klänningen:

(från bonprix.se)

Och den här frisyren (och kanske sminkningen):

(Christina Hendricks frn Mad Men)

Vad tycks?  

Kärlek för mig är så mycket.

   Kärlek för mig är tillit. Att känna att man kan öppna sig utan att bli dömd, att kunna falla och bli uppfångad.

   Kärlek för mig är däremot inte att ta den du älskar för given. Vissa må kalla det lätt svartsjuka, jag kallar det bara rädsla för att förlora personen i fråga.

   Kärlek för mig är när oavsett hur din dag är, hur ditt humör är eller hur du än mår - så ler du vid tanken på att få gå hem till din älskade vid dagens slut och sluta dig i hans famn.

   Kärlek för mig är vardagen tillsammans. När man kommit över nyförälskelsen (som dock kommer tillbaka ibland) och har skapat ett liv, en rutin, en vardag tillsammans - och är lyckliga tillsammans.

   Kärlek för mig är att älska. När sexakten inte bara känns som en fysisk tillfredsställelse utan alla dina sinnen stimuleras och du känner dig som ett med din partner.

Kärlek för mig är hela livet.

Glömde skriva igår!!

Men jag minns att jag åt grahamsgrynsgröt till frukost, med lättmjölk och hemmagjord äppelmos.

   Sen åt jag en baban och ett par pepparkakor till mellanmål.

   Till middag blev det panerad stekt rödspätta med potatismos och sallad.

   Och till kvällsmat  gjorde jag en pudding i ugnen på grahamsgrynsgröt och äpplen. Gott!

Oj. Det här blir lite jobbigt.

   Jag väljer att skriva om vad jag har för relation till mina föräldrar idag.

Min mamma och jag hörs nästan varje dag och kan prata om vad som helst. Hon är nu mer av en vän än en mamma men det är väl normalt när barnen blivit vuxna antar jag.

   Min mamma är världens starkaste kvinna - jag lovar! Hon kan ha hur många bollar i luften som helst och ändå har hon tid att bry sig om hur andra mår framför sig själv. Hon skulle absolut behöva vara mycket mer självisk, det är hennes problem.

Min pappa och jag träffas en till två gånger i månaden för att luncha. Vi pratar om det mesta och kan ventilera till varandra om stress och planerings- och kontrollbehovet vi båda delar. Han pratar mycket om 12-stegsprogrammet och AA, och jag är stolt över honom.

   Min pappa är omtänksam och snäll. Kan han hjälpa till med något så gör han det utan att tveka. Jag tror att han har lite dåligt samvete över hur han var när vi barn var yngre (jag har två syskon), så han vill nog gärna få kompensera för det nu.

Jag älskar mina föräldrar jöttemycket och är glad att vi idag har en så bra relation.

Min mamma påstår att min första kärlek var en pojke vid namn Ludvig när jag bara var ett år gammal. Vi gick hos samma dagmamma, och när hon promenerade ute med oss i samma tvillingvagn och jag vaknade så vägrade jag gå ur vagnen förrän Ludde hade vaknat och gick ur vagnen han också. Men kan man kalla det kärlek?

   Jag trodde mig älska min pojkvän från gymnasietiden. Men jag var bara beroende av hans närhet, hur han bekräftade mig och fick mig att känna mig önskad. Det hade ingenting med honom som person att göra.

Alltså: min första och största kärlek är och förblir Johan. Vi träffades första gången p.g.a att jag och hans dåvarande flickvän E gick i samma klass i gymnasiet. Han var 20 och jag (& E) var 16. Tyckte alltid att han var snygg - och väldigt trevlig och ödmjuk. Men han var ju Es pojkvän så jag utvecklade aldrig några känslor för honom.

   Jag och E slutade umgås efter drygt ett år p.g.a att vi aldrig sågs i skolan längre (hon var borta från skolan lika mycket som jag var).

   Under många när jag mådde dåligt och kände att jag aldrig skulle träffa någon som tyckte om mig eftersom jag var så tjock, så tänkte jag ofta på Johan. Han hade ju älskat E även om hon var bra mycket större än jag. En trevlig, snygg och bra kille hade fallit för en "plus size" tjej. Jag började se honom som något ideal. "Om jag ändå kunde träffa någon som var som Johan."

   En gång när jag var ungefär 20 år gammal så ringe E mig och fråga ifall jag ville med på en biltur - hon hade nyligen fått sitt körkort. Vi åkte runt och pratade ikapp oss, hade inte setts på ett par år. Hon berättade att hon och Johan nyligen gjort slut och att hon träffat en ny kille. Jag minns att tanken "Johan är singel!" smet in i mitt medvetande men jag slog snabbt bort den igen.

   Det gick tre åt till och E och jag umgicks väldigt sällan. Kanske en gång per år bara. Men så bjöd hon mig plötsligt på sin 23årsfest i maj 2009. Socialt nervös (ibland t.o.m rädd) som jag är så tvekade jag på om jag verkligen ville gå på festen själv. Kände ju nästan ingen som skulle vara där! Skulle Johan kanske vara där? En vän till E ringde mig innan festen och frågade ifall vi skulle gå tillsammans eftersom jag inte var riktigt säker på vart E bodde. Skönt då slapp jag komma dit ensam!

   Kom till festen och ingen Johan var där. Tänkte att han och E kanske inte umgås längre, och det vore ju inte så konstigt. E var fortfarande tillsammans med killen hon träffat tre år tidigare, och de bodde ihop. Minns att jag och en kompis till E satt och spelade/sjöng Sing Star när Johan och en vän till honom dök upp. Åh vad jag skämdes! Men åh vad snygg han var, snyggare än sist! När jag träffade honom första gången hade han långt rakt blondt hår, skinnrock och Dr Martens-kängor. När han dök upp på festen hade han snaggat hår, och var iklädd t-shirt och jeans. Stor förbättring!   

   Jag fick snart sätta mig ute på Es balkong efterom hon hade två katter som jag inte tålde. Spenderade hela kvällen på den balkongen, och fick sällskap nästan hela tiden. Det var många som satt där ute med mig, bland annat Johan. Vi pratade mycket, men efter att ha druckit en del alkohol så tänkte jag inte så mycket på att det var just honom jag pratade med. Låter kanske konstigt. Minns att Johan kom och sa hejdå när han och hans kompis skulle gå, så reste jag mig upp och gav honom en kram. Jag blev jättegenerad för det var bara en impuls!

   När jag och de som jag hade gått dit med skulle gå hem senare så fick F (Es vän) ett sms från Johan där han nämnde mig. Jag blev jättechockad. "Varför bryr han sig över huvud taget om vad jag gör?" De smsade fram och tillbaka medans vi gick hem, och jag erkände för F att jag alltid tyckt att Johan varit snygg.. När jag sagt hejdå till F och hennes pojkvän och gått in i min lägenhet och gjort mig iordning för sängen så fick jag ett sms från okänt nummer.

Johan: "Ledsen att jag gick från festen så tidigt förut, hoppas att du inte tyckte att jag var tråkig."

Jag: "Vem är du?"

Johan: "Johan."

Vi smsade en del den natten, men sedan hörde jag inte av honom på några dagar. Så jag letade upp honom på facebook och skrev ett meddelande till honom. Vi skrev en del fram och tillbaka i ett par dagar tills han frågade om jag ville träffas och se på en film någon dag. Jag blev helt sjukt nervös men tackade ja.

   Jag har varken tid eller lust på att gå in på alla detaljer, men vi hade ett par dejter innan jag började få panik. Han verkade ju verkligen tycka om mig, och jag var livrädd för att bli sårad. Hade inte träffat någon sedan min gymnasiepojkvän - över fem år tidigare!

   Men Johan var påstridig och tillslut föll jag som en fura   

Efter tre månader spenderade vi varenda natt tillsammans, antingen i min eller i hans lägenhet. Efter drygt sex månader fick Johan kontrakt till en större lägenhet och frågade ifall jag ville flytta ihop med honom, och efter åtta månader tillsammans blev vi sambos. Nu har vi snart bott tillsammans i ett år.

Johan är min klippa, min trygghet och min bästa vän.

Han kan få mig att gapskratta, han kan få mig att gråta glädjetårar, han kan fortfarande ge mig fjärilar i magen, och han är den vackraste människa jag någonsin träffat.

Jag älskar honom över allt annat.