Jag har ett hjärnspöke. Det kommer ofta och smyger på mig när jag har haft en jobbig period, som nu. Jag får ångest samtidigt som att jag känner mig väldigt likgiltig. Jag känner en likgiltighet och en känslokyla inför allt och alla jag egentligen älskar. Både familjen och Johan. Detta gör att jag får fruktansvärt dåligt samvete och jätteångest. Igår när jag var ledsen så låg Johan och strök mig lugnt över armen och jag började slappna av, kände mig trygg.. DÅ kom det där hjärnspöket fram och sade åt mig att jag inte alls är trygg, att jag inte älskar Johan, att jag aldrig har varit lycklig och att jag aldrig kommer att bli det heller. Detta leder till en ny gråtattack.

   Jag hade en så bra kurator för tre-fyra år sedan på vårdcentralen. Jag funderar på om det är dags att ringa henne igen. Måste få bukt med det här innan jag gör något dumt som jag kommer att ångra.

   Alla har sina svackor, men mina är så extrema. Som om jag måste kämpa för att hålla mig flytande.

Sedan Johan och jag flyttade ihop i februari 2010 så har jag varit i vårat sovrum största delen av dagarna. Har ju datorn här inne. Första halvåret gick jag sysslolös hemma och fick knappt några pengar alls av F-kassan. Sedan började jag plugga på Komvux, och även om det var mycket att göra så spenderade jag mesta tiden hemma framför datorn. Både när jag pluggade och inte. (på komvux är det mest självstudier som gäller, lite lektionstid).

   Nu under sommaren har jag bara suttit hemma sysslolös igen, den här gången helt utan pengar! Mina sparpengar tog slut sent i juni, dessutom fick Johan lite mindre lön än vanligt nu i juli p.g.a av två karrensdagar. Vi har fått låna pengar av mina föräldrar för att kunna köpa mat den här månaden, och vi har köpt det allra billigaste i matväg. Jag som älskar att laga mat har fått nöja mig med att steka upp färdiga köttbullar!

   Om man reflekterar över hur det har varit det senaste är det inte så konstigt att jag hamnat i en svacka känslomässigt.

   Idag börjar skolan igen. Detta blir min första termin då jag ska plugga heltid, och min sista termin på Komvux. Detta är också ett orosmoment eftersom jag inte vet om jag kommer att ha någon inkomst efter skolan.

   Pengar pengar pengar. Finns det något som skapar mer ångest än pengar?

   Eftersom jag skall plugga heltid kommer jag att få & låna sammanlagt ca 8 600 kr/mån, vilket är offantligt mycket pengar för mig! Men samtidigt känner jag inte att jag kan unna mig att köpa nya fina kläder, trots att nästan alla mina är för stora nu. Jag känner att det vore bäst att spara varenda krona som inte går åt till mat och räkningar, utifallatt jag skulle sitta inkomstlös efter december.

   Jag känner mig så duktig med viktnedgången, då tycker jag att jag BORDE kunna unna mig lite fina nya kläder, men icke.

Jag är medveten om att detta blev ett väldigt svamligt inlägg, men jag behöver få skriva av mig lite.

Det är sårande när en vänskap är över, och den ena partnern inte ens vet om det. Har en gammal vän som det kan g många månader utan att hon hör av sig, när hon väl gör det vill hon ha något/låna något eller ha skjuts någonstans. Ibland lägger hon in något så som "vi får höras snart och ta en fika eller en öl", men om man hör av sig angående nämnda fika/öl har har hon inte tid eller ingen lust eller ork.

   För någon månad sedan hörde jag att hon och hennes fästman hade problem efter att hon varit otrogen mot honom. Borde ju inte ha visat sympati för henne egentligen för att det var ju hon själv som satt sig i situationen, men jag var orolig för henne så jag skickade ett privat meddelande till henne på facebook för att kolla hur det var med henne. Fortfarande inte fått något svar.

   Nyss ringde hon Johan och ville låna en DVD-brännare. Han hade ingen så hon sa bara "OK, tack ändå, ha det bra" och så var det med det. Inte hört från henne alls på tre månader.

Jag är arg och ledsen och vet inte riktigt vad jag ska göra. För jag tror helt allvarligt att hon inte själv vet om eller förstår att hon är en sjukt dålig "vän".

Häromkvällen, då Johan och jag var på en lokal badstrand för ett kvällsdopp, såg jag ett gäng tjejer i 18-20årsåldern som fnittrade och pratade med ett gäng killar i deras ålder som spelade volleyboll med bara överkroppar. Och det slog mig. Jag har missat så mycket!

   Från 19-22 undefär hade jag näst intill inget socialt liv alls. Jag led av en djup deppression och spenderade majoriteten av de åren i mitt rum. Åren innan dess hade jag så fruktansvärt dåligt självförtroende att jag inte vågade leva som jag borde gjort. När jag var 17 hade jag en pojkvän under en kort period, som utnyttjade mig och dumpade mig. Dejtade sedan en annan kille strax därpå som visade sig dejta två andra tjejer samtidigt i Göteborg.

   När jag var 22 flyttade jag hemifrån och mådde mycket bättre. Året efter träffade jag Johan, den bästa människan i världen. Jag kämpade emot känslorna eftersom jag fortfarande, efter så många år, var livrädd att falla för honom och bli sårad. Men det var oundvikligt. Föll som en fura, och vi har nu varit tillsammans i drygt två år, bott tillsammans i ett och ett halvt år.

   Ibland kan jag känna att jag missat för mycket, att jag inte gjort tillräkligt många misstag. Ska mitt första riktiga förhållande leda till äktenskap och barn? Det låter konstigt, eller hur?

   Men det känns rätt. Kan inte tänka mig att leva utan Johan och jag kan inte tänka mig att dela mitt liv med någon annan än honom. Han är min pusselbit.

I de här banorna har mina tankar gått i ett par dagar nu. Men så idag så kom jag att tänka på hur nytt det där är, att man "ska" göra misstag. Att man "ska" supa sig för full och ligga med någon man ångrar dagen efter minst en gång i livet. Men om vi tar min mormor till exempel: hon träffade min morfar när hon var 16 år gammal. De gifte sig när hon var 21 år gammal och var sedan gifta i 63 år fram tills morfar gick bort 2007. På den tiden då de träffades (sent 1930-tal) så såg idealen så annorlunda ut vad gällde förhållanden och hur man skulle leva.

Vad tycker ni? Alla mina tre-fyra läsare ;)