Den här dagen har varit som en söndag ska vara. Tråkig.

   Sov lite för länge. Brände havregrynsgröten. Spenderade fyra timmar med att springa (ok gå) fram och tillbaka från tvättstugan. Johan åkte till Göteborg för att kolla in bandets nya replokal. Jag lagade god mat. Pastasnäckor med en sås av lättcreme fraiche, strimlad skinka, champinjoner, sockerärtor, lök, vitlök och lite senap. Mums!

   Nu under kvällen har jag funderat mycket på min kommande födelsedagsfest. Vad jag ska bjuda på, vad jag ska ha på mig, vilka jag ska bjuda osv.

   Har tänkt mig den här klänningen:

(från bonprix.se)

Och den här frisyren (och kanske sminkningen):

(Christina Hendricks frn Mad Men)

Vad tycks?  

Kärlek för mig är så mycket.

   Kärlek för mig är tillit. Att känna att man kan öppna sig utan att bli dömd, att kunna falla och bli uppfångad.

   Kärlek för mig är däremot inte att ta den du älskar för given. Vissa må kalla det lätt svartsjuka, jag kallar det bara rädsla för att förlora personen i fråga.

   Kärlek för mig är när oavsett hur din dag är, hur ditt humör är eller hur du än mår - så ler du vid tanken på att få gå hem till din älskade vid dagens slut och sluta dig i hans famn.

   Kärlek för mig är vardagen tillsammans. När man kommit över nyförälskelsen (som dock kommer tillbaka ibland) och har skapat ett liv, en rutin, en vardag tillsammans - och är lyckliga tillsammans.

   Kärlek för mig är att älska. När sexakten inte bara känns som en fysisk tillfredsställelse utan alla dina sinnen stimuleras och du känner dig som ett med din partner.

Kärlek för mig är hela livet.

Glömde skriva igår!!

Men jag minns att jag åt grahamsgrynsgröt till frukost, med lättmjölk och hemmagjord äppelmos.

   Sen åt jag en baban och ett par pepparkakor till mellanmål.

   Till middag blev det panerad stekt rödspätta med potatismos och sallad.

   Och till kvällsmat  gjorde jag en pudding i ugnen på grahamsgrynsgröt och äpplen. Gott!

Oj. Det här blir lite jobbigt.

   Jag väljer att skriva om vad jag har för relation till mina föräldrar idag.

Min mamma och jag hörs nästan varje dag och kan prata om vad som helst. Hon är nu mer av en vän än en mamma men det är väl normalt när barnen blivit vuxna antar jag.

   Min mamma är världens starkaste kvinna - jag lovar! Hon kan ha hur många bollar i luften som helst och ändå har hon tid att bry sig om hur andra mår framför sig själv. Hon skulle absolut behöva vara mycket mer självisk, det är hennes problem.

Min pappa och jag träffas en till två gånger i månaden för att luncha. Vi pratar om det mesta och kan ventilera till varandra om stress och planerings- och kontrollbehovet vi båda delar. Han pratar mycket om 12-stegsprogrammet och AA, och jag är stolt över honom.

   Min pappa är omtänksam och snäll. Kan han hjälpa till med något så gör han det utan att tveka. Jag tror att han har lite dåligt samvete över hur han var när vi barn var yngre (jag har två syskon), så han vill nog gärna få kompensera för det nu.

Jag älskar mina föräldrar jöttemycket och är glad att vi idag har en så bra relation.

Min mamma påstår att min första kärlek var en pojke vid namn Ludvig när jag bara var ett år gammal. Vi gick hos samma dagmamma, och när hon promenerade ute med oss i samma tvillingvagn och jag vaknade så vägrade jag gå ur vagnen förrän Ludde hade vaknat och gick ur vagnen han också. Men kan man kalla det kärlek?

   Jag trodde mig älska min pojkvän från gymnasietiden. Men jag var bara beroende av hans närhet, hur han bekräftade mig och fick mig att känna mig önskad. Det hade ingenting med honom som person att göra.

Alltså: min första och största kärlek är och förblir Johan. Vi träffades första gången p.g.a att jag och hans dåvarande flickvän E gick i samma klass i gymnasiet. Han var 20 och jag (& E) var 16. Tyckte alltid att han var snygg - och väldigt trevlig och ödmjuk. Men han var ju Es pojkvän så jag utvecklade aldrig några känslor för honom.

   Jag och E slutade umgås efter drygt ett år p.g.a att vi aldrig sågs i skolan längre (hon var borta från skolan lika mycket som jag var).

   Under många när jag mådde dåligt och kände att jag aldrig skulle träffa någon som tyckte om mig eftersom jag var så tjock, så tänkte jag ofta på Johan. Han hade ju älskat E även om hon var bra mycket större än jag. En trevlig, snygg och bra kille hade fallit för en "plus size" tjej. Jag började se honom som något ideal. "Om jag ändå kunde träffa någon som var som Johan."

   En gång när jag var ungefär 20 år gammal så ringe E mig och fråga ifall jag ville med på en biltur - hon hade nyligen fått sitt körkort. Vi åkte runt och pratade ikapp oss, hade inte setts på ett par år. Hon berättade att hon och Johan nyligen gjort slut och att hon träffat en ny kille. Jag minns att tanken "Johan är singel!" smet in i mitt medvetande men jag slog snabbt bort den igen.

   Det gick tre åt till och E och jag umgicks väldigt sällan. Kanske en gång per år bara. Men så bjöd hon mig plötsligt på sin 23årsfest i maj 2009. Socialt nervös (ibland t.o.m rädd) som jag är så tvekade jag på om jag verkligen ville gå på festen själv. Kände ju nästan ingen som skulle vara där! Skulle Johan kanske vara där? En vän till E ringde mig innan festen och frågade ifall vi skulle gå tillsammans eftersom jag inte var riktigt säker på vart E bodde. Skönt då slapp jag komma dit ensam!

   Kom till festen och ingen Johan var där. Tänkte att han och E kanske inte umgås längre, och det vore ju inte så konstigt. E var fortfarande tillsammans med killen hon träffat tre år tidigare, och de bodde ihop. Minns att jag och en kompis till E satt och spelade/sjöng Sing Star när Johan och en vän till honom dök upp. Åh vad jag skämdes! Men åh vad snygg han var, snyggare än sist! När jag träffade honom första gången hade han långt rakt blondt hår, skinnrock och Dr Martens-kängor. När han dök upp på festen hade han snaggat hår, och var iklädd t-shirt och jeans. Stor förbättring!   

   Jag fick snart sätta mig ute på Es balkong efterom hon hade två katter som jag inte tålde. Spenderade hela kvällen på den balkongen, och fick sällskap nästan hela tiden. Det var många som satt där ute med mig, bland annat Johan. Vi pratade mycket, men efter att ha druckit en del alkohol så tänkte jag inte så mycket på att det var just honom jag pratade med. Låter kanske konstigt. Minns att Johan kom och sa hejdå när han och hans kompis skulle gå, så reste jag mig upp och gav honom en kram. Jag blev jättegenerad för det var bara en impuls!

   När jag och de som jag hade gått dit med skulle gå hem senare så fick F (Es vän) ett sms från Johan där han nämnde mig. Jag blev jättechockad. "Varför bryr han sig över huvud taget om vad jag gör?" De smsade fram och tillbaka medans vi gick hem, och jag erkände för F att jag alltid tyckt att Johan varit snygg.. När jag sagt hejdå till F och hennes pojkvän och gått in i min lägenhet och gjort mig iordning för sängen så fick jag ett sms från okänt nummer.

Johan: "Ledsen att jag gick från festen så tidigt förut, hoppas att du inte tyckte att jag var tråkig."

Jag: "Vem är du?"

Johan: "Johan."

Vi smsade en del den natten, men sedan hörde jag inte av honom på några dagar. Så jag letade upp honom på facebook och skrev ett meddelande till honom. Vi skrev en del fram och tillbaka i ett par dagar tills han frågade om jag ville träffas och se på en film någon dag. Jag blev helt sjukt nervös men tackade ja.

   Jag har varken tid eller lust på att gå in på alla detaljer, men vi hade ett par dejter innan jag började få panik. Han verkade ju verkligen tycka om mig, och jag var livrädd för att bli sårad. Hade inte träffat någon sedan min gymnasiepojkvän - över fem år tidigare!

   Men Johan var påstridig och tillslut föll jag som en fura   

Efter tre månader spenderade vi varenda natt tillsammans, antingen i min eller i hans lägenhet. Efter drygt sex månader fick Johan kontrakt till en större lägenhet och frågade ifall jag ville flytta ihop med honom, och efter åtta månader tillsammans blev vi sambos. Nu har vi snart bott tillsammans i ett år.

Johan är min klippa, min trygghet och min bästa vän.

Han kan få mig att gapskratta, han kan få mig att gråta glädjetårar, han kan fortfarande ge mig fjärilar i magen, och han är den vackraste människa jag någonsin träffat.

Jag älskar honom över allt annat.

Gud vad svårt det här är - redan! Vad säger man egentligen om sig själv?

   Jag föddes i Borås 12 februari 1986, fanns ingen förlossnings/BBavdelning i Alingsås och det gör det faktiskt fortfarande inte.

   Jag växte alltså upp i ett radhusområde i utkanten av Alingsås. Spenderade somrarna antingen ute på Vrångö i Göteborgs södra skärgård där min pappas moster har ett hus, eller ute på landet (området Hulabäck) utanför Alingsås där mormor och morfars sommarstuda ligger precis vid sjön Färjen.

   Jag har alltid varit kort, mullig och osmidig (på flera sätt) vilket gav mig problem i skolan. Mobbing kallas det visst. Det var dessutom otryggt hemma p.g.a alkohol, så jag var ett otryggt barn, och blev en ännu mer otrygg tonåring.

   I gymnasiet när jag äntligen undslapp översittare/mobbare och min mamma dessutom hade varit nykter i drygt ett år - då bröt jag ihop. Då kom allt över mig på en gång och jag gick in i väggen. De åren var riktigt tuffa. Jag tydde mig till vänner som inte var bra. Jag var en typisk tjej som föll för kamrater som tog hand om mig men var elaka mot andra. Hade pojkvän en kort period under mitt andra gymnasieår. Han var inte direkt trevlig han heller. Väldigt nedlåtande och dryg, och dumpade mig så fort han fått vad han ville ha, så att säga. Klyshigt inte sant?

   De två sista åren av gymnasiet var jag sjukskriven till och från p.g.a depression och panikångest. Och när jag inte var sjukskriven stannade jag oftast hemma ändå.

   Efter gymnasiet fick jag snällt lov att söka socialbidrag. Mitt läkarintyg räckte inte för att få sjukpenning, och jag var inte frisk nog att vara arbetssökande på Arbetsförmedlingen heller. Då hamnar man på soc (a.k.a. skärsleden?).

   Knappt ett år efter detta så skickade socialen mig till en verksamhet vid namn Calypso. Där arbetade två människor med att aktivera och socialisera ungdomar mellan 18 och 25 år med psykiska eller sociala svårigheter och förhinder. Var jättejobbigt i början och jag föll tillbaka i mitt gymnasiemönster med att stanna hemma och sjukanmäla mig ungefär hälften av dagarna. Om inte fler. Men det fick ta den tid det tog, och snart trivdes jag jättebra både med de andra ungedomarna och med de som arbetade där. Det var P som är en kvinna mellan 40-45 som tidigare arbetat med förståndshandikappade, senildementa och vuxna människor med psykiska sjukdomar. Och så var det M, en kille som när jag började där var 27 år - utbildad undersköterska och arbetat med ungefär det samma som P.

   Jag stannade på Calypso i lite mer än två år, och medans jag gick där så fick jag äntligen modet att flytta hemifrån. Till min alldeles egen etta. Saknar den lägenheten. Den var så ljus och öppen, med stor hall, klädkammare och det bästa av allt - stort badrum med badkar! Jag stannade på Calypso tills jag mådde såpass bra i mig själv att jag istället började må dåligt av alla de andra ungdomarna där som mådde dåligt. Då var det dags att sluta där och skrivas in på arbetsförmedlingen. Både M & P är räknar jag nu som goda vänner som jag tyvärr träffar alltför sällan.

   Bara en månad eller två innan jag skulle skrivas ut från Calypso träffade jag Johan. Minns att P kunde se på mig attjag hade träffat någon, långt innnan jag hade lust att berätta det.  

   Men mer om Johan blir det någon annan av dagarna, känns som om detta blir en hel novell! Mer min livshistoria än information om vem jag är som person...

- Jag är omtänksam och ofta lite för empatisk.

- Jag har lätt att stressa upp mig för småsaker eller saker jag ändå inte gar någon kontroll över.

- Jag är ett planeringsfreak. Skriver gärna listor och planerar händelser alldeles för långt i förväg. Som t.ex födelsedagar, julhelger, resor och ja - mitt framtida bröllop. Och Johan har inte ens friat!    

- Jag tycker inte om att bli uppassad. Vill mycket hellre vara den som passar upp och skämmer bort. Förutom när jag är sjuk, då vill jag gärna få bli lite bortskämd.

- Jag blir lätt nervös och stressad inför sociala situationer som fester, eller att träffa släktingar till Johan jag inte hunnit träffa än.

- Det jag allra helst vill bli "när jag blir stor" är mamma. Jag drömmer ständigt om den dagen då vi är redo att skaffa barn.

- Jag tvivlar ofta på mina egna färdigheter och kunskaper.

- Jag avskyr min kropp när jag är bland folk. När jag är hemma och det bara är Johan och jag så är jag jättebekväm, men så fort jag ska gå på stan eller till skolan så inbillar jag mig att alla jag möter kollar på min tjocka mage och min dubbelhaka.

- Jag har en sköldkörtelssjukdom som heter Hypotyreos som innebär låg ämnesomsättning.

- Jag är bra på att måla och rita, men gör det så sällan att jag måste "öva upp mig" på nytt varje gång jag känner mig inspirerad - vilket inte är ofta.

- Jag ska en dag börja testa igen om jag tål att ha en sibirisk katt - en vuxen kastrat.

Jag härmar Miss Vivi   

Ska skriva om en fråga om dagen.

Let's go!

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Min favoritplats
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Det här får mig att gråta
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Först åt jag och Johan middag här hemma, på tu man hand.

   Blev ingen förrätt, men till huvudrätt blev det stekt ryggbiff, klyftpotatis och tzatziki. Jättegott om jag får säga det själv! Sedan till efterrätt blev det pannacotta med bärgelé.

   Sedan bar det av till en fest hos en bekant till Johan, vi var bara ca tio pers = alldeles lagom enligt mig. Lagom till tolvslaget flyttade vi festen till en annan av killarna som var där. Den här killen bodde på fjärde våningen i ett hus mitt i stan - och hade takterrass!! Första parkett till fyrverkerier från alla håll! Bästa tolvslaget någonsin   

   Sen var jag så dum att jag stod och kedjerökte där uppe på taket. Jag som slutade röka för flera år sedan! Mådde så akut jätteilla efter sista ciggen att vi fick gå hem. Usch!!   

Jag hade piffat till mig, plattat hår och guldfärgad sminkning.   

Ja, såhär blond är jag nu.