Jag mösade mig iväg till brevlådan för e stund sedan, och vet ni vad jag fann? Ett paket från finaste Miss Vivi!!

   Istället för att beskriva alla de fina presenterna jag fick så tog jag fram kameran.

Åååh så glad jag blev!! Kan inte välja vilken favoritpresenten är, boken känns mest betydelsefull, lyckodockan är absolut sötast och hängsmycket är så vackert. Samtidigt älskar jag grönt té och att ha glitterglansiga läppar. Allt är perfekt!  

Tusen tack, Vivi!! 

Så till förlusten jag nämnde i rubriken.

   I onsdags förra veckan (15 februari) avled en gammal vän till mig från gymnasietiden. Han tog sitt liv.

   Jag börjar gråta så fort jag tänker på det, ännu värre när jag försöker berätta det för folk. Jag kan inte sluta tänka på honom, vad jag än gjort den senaste veckan har han funnits i bakhuvudet.

   Vi hade inte umgåts på riktigt på ca 6-7 år, men under gymnasiet var han en av mina bästa vänner, han var alltid med. Han var hyperintelligent (obesegrad på schack, och kunde latin), charmig, karismatisk, omtänksam och rolig. Han var också traumatiserad från en fruktansvärd uppväxt och mådde ofta dåligt och kämpade med divärse missbruk. Han gjorde flera försök att ta sitt liv under tonåren.

   Eftersom vi inte umgåtts på så många år så vet jag inte om det är rimligt för mig att vara så knäckt som jag ändå är. Jag tror att det är vetskapen om hur dåligt han mådde och hur desperat han måste ha varit då han fattade det slutgiltiga beslutet. Det gör så fruktansvärt ont i mig att han var så desperat olycklig.