Varför är detta ett ämne som är så tabu för många? Jag har i ett par veckor gått omkring och mått dåligt över att jag alltmer sällan känner det där pirret i magen i mitt förhållande. Jag har sett romantiska filmer och serier vilket har resulterat i att jag börjat sakna början av ett fårhållande. Jag har nästan sörjt det faktum att Johan och jag inte kommer att ha en sådan början igen. Visst att förälskelsen kommer tillbaka i perioder, men det kommer ju aldrig att vara precis som det var i början.

   Efter att ha pratat med en tjejkompis om detta fenomen så har jag nu fått veta att dessa känslor och tankar är helt normala. Det som spelar roll är att jag trotts allt älskar Johan och vill vara med honom.

   De senaste två åren har mitt liv kretsat väldigt mycket runt Johan och vårat förhållande. Jag har inte haft många vänner på väldigt länge så när Johan varit i studion med bandet eller ute med sina vänner så har jag suttit ensam hemma och längtat efter honom. Detta har börjat få mig att må väldigt dåligt. Håller på att ändra detta nu, ska imorgon på tjejkväll hemma hos en väninna, och Johan ska ut med bandet.

   Detta kan låta som om jag inte är lycklig med Johan, men så är absolut inte fallet. Det bästa jag vet är fortfarande att gosa ner mig i Johans famn och kolla på Conan O'Brien i sängen på kvällen. Det är alltid honom jag vill ringa och prata med när vi är ifrån varandra och något roligt har hänt som jag vill berätta om. Han är min bästa vän, min klippa och otroligt sexig.  

Allt detta är något jag pratat med Johan om, och han förstår mig. Och han som har mycket mer erfarenhet av förhållanden än vad jag har säger även han att mina känslor är helt normala.

Idag har jag köpt nya vattenlösliga oljefärger, så nu är det dags för mig att börja måla igen! Kanske lägger upp lite foton på mina alster om jag lyckas skapa något vackert.