I fredags var Johan och jag ute en sväng på en lokal pub. Johan drack några öl, jag några Smirnoff Ice. Vi sjöng glatt med i karaoken när någon drog igång en rockklassiker. Vi pratade och skrattade med vänner, och vi hade det riktigt kul.

   Så framåt halv tolv frågade Johan ifall vi inte kunde gå hem snart för han kände sig lite hängig. Jag var glatt överraskad över att jag inte var den första som kastade in handduken för en gångs skull. Vi drack det sista ur våra glas och kramade vännerna hejdå. När vi kom ned till den nedre våningen där vi hängt in våra kappor så mötte vi en tjej ingen av oss känner, men som var en del av vårat sällskap.

   "Ni ska väl inte gå hem?" frågade hon.

   "Jo, men det var trevligt att träffas" sa jag med ett leende.

   "Men ni kan ju inte gå hem än! Fan vad tråkiga ni är!"

   "Det har varit en jobbig arbetsvecka" förklarar Johan med lite lätt bristande tålamod.

   "Ja, det har jag också haft men jag stannar ändå och super." Påpekar hon och lägger till med ett "Gubbe!" mot Johan och skrattar.

Detta är långt ifrån första gången jag blivit kallad tråkig. När jag var mellan 20 och 22 år gammal så var jag ofta ute, speciellt på sommrarna. Jag blev alltid helt kalaspackad och snubblade hem vid gryningen. Jag har roliga minnen från den tiden (tro det eller ej, hehe) och jag ångrar ingenting.

   Men med tiden så har jag börjat tycka att det är obehagligt när jag börjar bli lite för full. Och jag varken vill eller orkar vara ute till tidiga morgonen. Gör det mig till en tråkig människa? Det tycker inte jag.

   De som känner mig vet att jag är faktiskt rätt rolig! Jag får ofta folk att skratta, jag bjuder gärna på mig själv, jag är öppen och allt som oftast glad när jag är med andra. Det låter väl inte så tråkigt?

Jag känner att jag växt ifrån den där supa-tills-du-spyr-fasen i livet. Men säger jag det så låter det nästan som om jag dömer de som trivs med den livsstilen som omogna. Och det gör jag inte! Så länge man inte tar skada eller skadar andra så tycker jag att man ska göra det man tyckerär roligt och blir glad av.

   Ska sanningen fram så känner jag mig ofta rätt gammal för min ålder, samtidigt som jag känner mig helt sjukt barnslig ibland. Barnsligheten ligger nog mest i min humor.

   Jag är såpass "gammal" nu att min biologiska klocka tjuter för fullt. Jag har drabbats av barnlängtan. Väldigt kraftig sådan också.

Känns som om jag tappade tråden lite. Det jag ville komma till är att jag är så trött på att bli kallad är stolt över att vara tråkig!

Nu ska jag smörja in fötterna och dra över ett par strumpor, sen ska jag dricka té framför TVn och kolla på Simon & Tomas.   

Jag tävlar hos Johanna om en valfr fyll i bok från Lilla fjärilen design 

Johan fyller år om bara 10 dagar, kan ju vara en perfekt present!