Min mamma påstår att min första kärlek var en pojke vid namn Ludvig när jag bara var ett år gammal. Vi gick hos samma dagmamma, och när hon promenerade ute med oss i samma tvillingvagn och jag vaknade så vägrade jag gå ur vagnen förrän Ludde hade vaknat och gick ur vagnen han också. Men kan man kalla det kärlek?

   Jag trodde mig älska min pojkvän från gymnasietiden. Men jag var bara beroende av hans närhet, hur han bekräftade mig och fick mig att känna mig önskad. Det hade ingenting med honom som person att göra.

Alltså: min första och största kärlek är och förblir Johan. Vi träffades första gången p.g.a att jag och hans dåvarande flickvän E gick i samma klass i gymnasiet. Han var 20 och jag (& E) var 16. Tyckte alltid att han var snygg - och väldigt trevlig och ödmjuk. Men han var ju Es pojkvän så jag utvecklade aldrig några känslor för honom.

   Jag och E slutade umgås efter drygt ett år p.g.a att vi aldrig sågs i skolan längre (hon var borta från skolan lika mycket som jag var).

   Under många när jag mådde dåligt och kände att jag aldrig skulle träffa någon som tyckte om mig eftersom jag var så tjock, så tänkte jag ofta på Johan. Han hade ju älskat E även om hon var bra mycket större än jag. En trevlig, snygg och bra kille hade fallit för en "plus size" tjej. Jag började se honom som något ideal. "Om jag ändå kunde träffa någon som var som Johan."

   En gång när jag var ungefär 20 år gammal så ringe E mig och fråga ifall jag ville med på en biltur - hon hade nyligen fått sitt körkort. Vi åkte runt och pratade ikapp oss, hade inte setts på ett par år. Hon berättade att hon och Johan nyligen gjort slut och att hon träffat en ny kille. Jag minns att tanken "Johan är singel!" smet in i mitt medvetande men jag slog snabbt bort den igen.

   Det gick tre åt till och E och jag umgicks väldigt sällan. Kanske en gång per år bara. Men så bjöd hon mig plötsligt på sin 23årsfest i maj 2009. Socialt nervös (ibland t.o.m rädd) som jag är så tvekade jag på om jag verkligen ville gå på festen själv. Kände ju nästan ingen som skulle vara där! Skulle Johan kanske vara där? En vän till E ringde mig innan festen och frågade ifall vi skulle gå tillsammans eftersom jag inte var riktigt säker på vart E bodde. Skönt då slapp jag komma dit ensam!

   Kom till festen och ingen Johan var där. Tänkte att han och E kanske inte umgås längre, och det vore ju inte så konstigt. E var fortfarande tillsammans med killen hon träffat tre år tidigare, och de bodde ihop. Minns att jag och en kompis till E satt och spelade/sjöng Sing Star när Johan och en vän till honom dök upp. Åh vad jag skämdes! Men åh vad snygg han var, snyggare än sist! När jag träffade honom första gången hade han långt rakt blondt hår, skinnrock och Dr Martens-kängor. När han dök upp på festen hade han snaggat hår, och var iklädd t-shirt och jeans. Stor förbättring!   

   Jag fick snart sätta mig ute på Es balkong efterom hon hade två katter som jag inte tålde. Spenderade hela kvällen på den balkongen, och fick sällskap nästan hela tiden. Det var många som satt där ute med mig, bland annat Johan. Vi pratade mycket, men efter att ha druckit en del alkohol så tänkte jag inte så mycket på att det var just honom jag pratade med. Låter kanske konstigt. Minns att Johan kom och sa hejdå när han och hans kompis skulle gå, så reste jag mig upp och gav honom en kram. Jag blev jättegenerad för det var bara en impuls!

   När jag och de som jag hade gått dit med skulle gå hem senare så fick F (Es vän) ett sms från Johan där han nämnde mig. Jag blev jättechockad. "Varför bryr han sig över huvud taget om vad jag gör?" De smsade fram och tillbaka medans vi gick hem, och jag erkände för F att jag alltid tyckt att Johan varit snygg.. När jag sagt hejdå till F och hennes pojkvän och gått in i min lägenhet och gjort mig iordning för sängen så fick jag ett sms från okänt nummer.

Johan: "Ledsen att jag gick från festen så tidigt förut, hoppas att du inte tyckte att jag var tråkig."

Jag: "Vem är du?"

Johan: "Johan."

Vi smsade en del den natten, men sedan hörde jag inte av honom på några dagar. Så jag letade upp honom på facebook och skrev ett meddelande till honom. Vi skrev en del fram och tillbaka i ett par dagar tills han frågade om jag ville träffas och se på en film någon dag. Jag blev helt sjukt nervös men tackade ja.

   Jag har varken tid eller lust på att gå in på alla detaljer, men vi hade ett par dejter innan jag började få panik. Han verkade ju verkligen tycka om mig, och jag var livrädd för att bli sårad. Hade inte träffat någon sedan min gymnasiepojkvän - över fem år tidigare!

   Men Johan var påstridig och tillslut föll jag som en fura   

Efter tre månader spenderade vi varenda natt tillsammans, antingen i min eller i hans lägenhet. Efter drygt sex månader fick Johan kontrakt till en större lägenhet och frågade ifall jag ville flytta ihop med honom, och efter åtta månader tillsammans blev vi sambos. Nu har vi snart bott tillsammans i ett år.

Johan är min klippa, min trygghet och min bästa vän.

Han kan få mig att gapskratta, han kan få mig att gråta glädjetårar, han kan fortfarande ge mig fjärilar i magen, och han är den vackraste människa jag någonsin träffat.

Jag älskar honom över allt annat.