Känner mig så löjlig.

   När jag och Johan träffades levde jag ensam in en etta. Levde på existensminimum och hade nästan inga pengar till nöjen såsom att gå på krogen eller gå på bio. Vad jag älskade att göra då var att stanna hemma, baka, laga mat, pyssla, se på TV/film etc. Jag trivdes med att vara ensam.

   Det tog ett bra tag för mig att vänja mig vid att sova bredvid någon. Jag kunde vakna med ett ryck så fort Johan vände på sig, vaknade av chock över att det var någon annan än jag i min säng.   

   Men nu... Nu är jag lyckligare än någonsin. Jag har vant mig vid att dela lägenhet och nu älskar jag det. Och även om vi inte sitter ihop som med klister (spenderar mycket tid i varsitt rum vid varsin dator t ex) så älskar jag att ha honom hemma på eftermiddagarna, men farmför allt på kvällarna och nätterna.

   Men så i natt är han borta, han har åkt upp till sin syster i Åmål tillsammans med sin bror. Och oj vilket separationsångest jag har haft i flera dagar! Det är sjukt egentligen, han ska bara vara borta tills imorgon eftermiddag men jag kände mig gråtfärdig när han skulle åka. Hur ska jag då klara mig om bandet slår igenom och han ska iväg på turnéer?

    Ikväll längtar jag mer än någonsin på att få hem Heike.